På stolen mittemot

2015-02-23 12.36.45[1]

stolen mittemot är tom
tystnaden hägrar
lämnar ingen oberörd
häver upp en ton
ljus och klar

vänjer mig sakta
där ingenting är allt
mindre blir mer
det tysta ljuset bryts
i underbara blommande färger

sjunger bort lite floskler
låter tonerna vända fokus
rikta blicken
förbi tomma fraser
och gråmulna dagar
in i vilan

då sätter sig Fullkomligheten
Sanningen och Ljuset
Kärleken och Livet
mitt emot mig
mitt i tystnadens samtal
Och visar Vägen

Vilse i Ensamlandet

Skrev en liten rimsaga strax efter nyår. Jag tänkte att ni skulle få ta del av den nu…

Vilse famlar hjärtat framåt
sjunger tyst en egen klaglåt

Lämnar ensam lilla skogen
kämpar på – sin vana trogen

Vilse famlar nära kanten
leker livet nära branten

Fattar tag om Fadershanden
drömmer sen om Himmelslandet

Väntar på en riktig gåva
ifrån självaste Jehova

Vilse går i Ensamlandet
väver ändå vänskapsbanden

Fastän matt hon framåt vandrar
kämpar trött bland skogens stammar

Hydran jagar runt i skogen
hittar inte Vilse Trogen

Inget spår där Vilse lämnar
Vilse skyddas av Guds änglar

Glädjen över Livets under
ger dock njutningsfulla stunder

2015-02-19 12.40.40[1]

Störst av allt är Kärleken

image Jag sökte inte Herrens ansikte idag… Han sökte mig 💕 Vissa dar har jag varken motivation eller energi att söka Guds ansikte…. och det är en tröst att inte behöva prestera. Idag tog Han initiativet. Han visade mig sin fullkomliga Kärlek. Det gav mig lugn, tröst i tron, och hopp. Länk till bibelns Jakobs brev kapitel 4 och vers 8: Säg ett tyst Ja till Gud och Han kommer på direkten.

Återerövrar mitt hjärta bit för bit

Mannen har fredagkväll nu. Eftersom han jobbade hela långhelgen, och jag…vilken kväll har jag? En kväll i mängden av kvällar.
Trött. Som på en fredag. Fast jag sovit bra och varit ”ledig” i drygt en månad.
Godis. Som på en fredag. Fast det är måndag.
Jobbat idag. Fast ändå inte. Inte med mitt vanliga jobb på förskolan. Utan på Livet. Mitt eget. Får läxor. Hittills av läkaren, dietisten och sjukgymnasten. Som i skolan. Fast hemma.

Hemma. För att det vanliga livet tog stopp. För att huvud axlar knä och tå, samt mage, själ och hjärta protesterar mot ”det vanliga”. Idag är den dag det ovanliga börjar. Fast egentligen så började det för drygt en månad sedan. Då jag bestämde mig för att hoppa av vanlig-tåget. Det skenade. Körde för fort. Som en racerbil. Som nu behöver köra in i depå. Fast jag tycktes ta det lugnt.
Eller. Var det så att jag tillät måstena och ”det vanliga” att trycka undan mitt hjärtas längtan och mina intressen?

Så idag kära vänner, idag måndag…. och samtidigt fredag. Idag är jag i depå. Där står bilen stilla och teamet pysslar om den. Blir fint omhändertagen. Mig. Jag. ”Ledig”, som skrivs s j u k. Idag gjorde jag mitt hjärtas längtan. Återerövrade en bit av mitt hjärta. Idag skrev jag en sång. <3

Älskar att hoppas

Det är hoppet som lyser
som visar vägen
Det är hoppet som bär
som lyfter i vardagen
Det är hoppet som värmer
som ger energi
Det är hoppet som blir
som väljer att stanna
Det är hoppet som skapar
som ger kreativa tankar
Det är hoppet som pulserar
som får hjärtat att älska
Det är hoppet som lever
som finns fastän det inte syns

Länk till bibeln.se Romarbrevet 8:24 ”Vem hoppas på det han redan ser?