Fortfarande gult

Jo hej på er, jag bestämde mig för några dar sen att gå till jobbet idag på förmidagen. Är så tacksam att få gå dit och hälsa på emellanåt. Jag väntar på att få börja arbetsträna. Och under tiden passar jag på att njuta av livet och våren. Löven har börjat skymta. Och solen är varm. Och igår när jag hörde smattret på altanens plast-tak av regnet fick jag sommarkänsla. Det är så härligt.

Och igår tänkte jag att ”om det känns någorlunda okej på morgonen” så tar jag en träningsrunda på simhallen först. Det va SÅ skönt att långsamt sträcka ut i det ljumma vattnet. Det var nog före påsk sist jag simmade. Fick räcka med ca15 minuter idag. Det triggade ändå igång nervsystemet. Måste få värktabletter som går kombinera. De jag har nu får jag inte ta samtidigt eller överlappa. Knepigt. Har inte tänkt på det riktigt förrän nu. Det måste fixas.

Så … att det finns ett stoppdatum på min sjukskrivning är nog mer för att det teamet som jobbat i min depå ska bli påminda om att föra handlingarna framåt, eftersom jag innan dess ringer och säger en massa saker. Nu ska sjukvården få till en videokonferens med försäkringskassan och arbetsgivaren… och jag väntar.

I natt smet en hamster. Tja, förmodligen mitt fel. Burarna står i flickans rum men jag gick ut därifrån efter att flickan somnat och tittade inte efter att det var stängt ordentligt. Hennes storebror va inte glad över att behöva dammsuga skit i sitt rum tidigt på morgonen.
Om jag fick skulle jag ha gjort mig av med dom allihop. Hamstrarna. Men… de har varit bra terapi för mig i vinter. Att småprata med och nosa på. Pyssla om och jaga rymlingar.

Brownie, nattens rymling

Brownie, nattens rymling, kalasar här på pecannöt

Ny syn – en pilgrims kamp

Idag känns helt okej! Vaknade skönt vid 8.30. En trea på ont-skalan. Så jag har sovit länge, eftersom jag somnade i M:s säng vid elva. Visserligen vaknade jag till vid ett av att någon med hemligt nummer ringde på min mobil. Men jag gick bara ner till min egen säng då. Pratade med C som fortfarande var vaken och somnade sen igen. Skönt.

I en av veckans DAGEN-tidningar fanns att läsa ett uppslag av en författare (Gabriella Mellergårdh) som skrivit i böckerna ”Pilgrimsträdgård” och ”Pilgrimsträdgård flyttar in” om pilgrimmens sju ledord och jämfört det med uteträdgård och innemiljö.

FRIHET
Himmel och Hav! Vad är frihet för mig? Att möblera om? Måla? Sjunga? Vara kreativ? Promenera?

BEKYMMERSLÖSHET
Ute: Hängmattan. Inne: hänga av sig oron som man hänger av sig jackan i hallen.

DELANDE
Tid för varandra. Vi behöver varann för att må bra. Här odlar, skördar och äter vi tillsammans.

ENKELHET
Ägande skapar stress. Ju fler prylar desto mer bekymmer. Det allra bästa är gratis. Ute: Perenner. Inne: Badrummet; avklätt o enkelt. Där blir vi (kanske) vän med oss själva.

TYSTNAD
massiv ljudmassa skapar stress. Ute: Gröna rum. Inne: avskildhet, ex läshörna med en filt och ett ljus.

LÅNGSAMHET
Allt snabbt prisas idag: bredbandet, telefonkön, träning, bantning, fynd på nätet etc Men varför har vi egentligen bråttom? Ute: behöver egentligen inte vara större än kryddodlingen i köksfönstret. Även det påminner oss om att allting har sin tid. Inne: Sovrummet; TV, facebook och mejl kan vi väl kolla på någon annanstans i huset och inte i sovrummet.

ANDLIGHET
Sammanfattar allt vad pilgrimsliv och pilgrimsträdgård handlar om. Ute: blommar rött och vitt; symbol för liv, kärlek och renhet. Inne: Tvättstugan; platsen där smutsigt blir rent, illaluktande blir väldoftande.

Är det inte det jag hållit på med alltjämt hittills? Att hitta balans i livet och motvikt till vardagens tyngande ok. Och skapa gröna oaser för själen.

Och…
Vad var det jag sa i december? Jo: ”Jag är inte deprimerad. Jag har bara ont överallt.” Men depression är så mycket mer än fällda tårar. Det är också hur jag ser på mig själv. Hur såg jag på mig när jag hade som ondast? Jo, som misslyckad och oduglig till flera uppgifter, eftersom smärtan på grund av min överrörlighet begränsar mig, i nuet och i drömmen om vad jag skulle velat bli.

Jag har följt mediaströmmen och andra landstingsexperters råd och kämpat med att bli stabil i både kropp och sinne med hjälp av kroppslig och mental träning och specialdiet för att känna mig frisk och stark, och för att få upp ögonen för vem jag är och vad jag duger till. Visste jag inte det innan? Det verkar helt koko! Det måste jag väl vetat. Det är ju jag. Som det alltid varit i 45 år. Men, det är som att livet formar om mig, förfinar och förädlar min dröm nu. Eller rättare sagt: tar mig tillbaka, fastän framåt.

Jag söker Herren. Ibland flera gånger om dan och…
helt plötsligt, efter flera månader, går det upp för mig… Varför kämpa? Jag har det ju redan. Egentligen. Tryggheten, friden och kärleken. I familjen, vännerna och Kristus. Behöver jag då fler kurser i balans, återhämtning, medveten närvaro och kontemplation? Är det så viktigt vad jag äter? Och måste jag verkligen träna?

Lugnet lägrar sig
hänger upp oron på en krok
strövar fritt i det gröna
samlar ihop resterna
av forna drömmar
kliver upp på bommen
händerna rakt åt sidorna
min kropp avbildar ett kors
under mig är nådens famn
branta stup och djupa vatten
sträcker mig framåt
långsamt
steg för steg
korset bär
ger balans
inte enkelt och bekymmerslöst
men tryggt och hoppfullt
jag hör fåglarnas silverklara vårsång
som änglaröster i en mäktig kör
delad vänskap med tunn hud
tystnad, balans och frihet
i andlighetens gröna rum

Länk till Bibeln.se Ordspråksboken 3
…Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta,
förlita dig inte på ditt förstånd.
Tänk på Honom var du än går, så ska Han göra dina stigar jämna.
Håll dig inte själv för vis, frukta Herren och fly det onda
Det ska ge hälsa åt din kropp, ny styrka åt alla dess ben…

Jämmer och elände

Nytt skov. Verkar det som. Känns som jag är manglad och sen nertryckt i en myrstack. Vem är det som klöser mig? Och värktabletterna jag stoppat i mig – vart tog de vägen? Till vilken nytta? Och Varför då?
Jag tänkte mig att det skulle bli bättre av att gå sjukskriven. Där trodde jag fel. De här skoven kommer i alla fall. Såna här dar går det inte göra nånting annat än att bara hålla igång. Lunchvilan var en plåga. Så jag gick en promenad. För att bli kvitt myrorna och barren.

Nu är det lite mer än fyra månader sen jag i ren ångest drog nödbromsen. För att jag trodde att jag skulle gå i väggen alldeles för hårt. Att jobba heltid och ha ett träningstvång gick inte ihop. Sjukskrivningspapperen har gått på löpande band sen dess. Jag har tinnitus, migrän, IBS och B12 brist. Jag har symtom som liknar fibromyalgi och ME och i de senaste sjukskrivningsintygen skrev doktorn ”…Även medicinsk bedömning avs ev bindvävssjukdom” ”…kontakter skall upprättas bl a med genetiska institutionen i Umeå utifrån misstanken på Ehler-Danlos syndrom och vidare handläggning.” Men. De gör inte de där bindvävstesterna i Umeå längre så det blir att besöka flera specialister istället.

Där är jag nu. Vidare handläggning. Magen är bättre efter den FODMAPs-diet jag fått tips av från dietisten. Men jag har just nu mer ont i hela kroppen. I alla leder. Jag måste träna, fast jag egentligen inte orkar, med en slags balansgång som inte är av denna världen. Inte för mycket och inte för lite. Lagom är bäst. Men vad är lagom?

Jag ska göra ett ”noggrant status avseende din ledrörlighet” hos sjukgymnasten. Det gruvar jag för. Jag vet hur ont det gör att testa gränserna. Jag har inte fattat förrän nu att det jag upplevde redan som 10-15-åring kan vara samma sak som jag fortfarande kämpar med. Eller mot. Beror på hur jag tänker.

Jag försöker tänka att andra har det värre. Att Gud måste ta hand om dem före mig. Att jag har det bra. En underbar familj. Flera riktiga vänner. Jag har en doktor som bara läste mina journaler och ville göra en vidare utredning. Jag behövde inte predika för honom som för de tidigare läkare jag träffat som sett ut som levande frågetecken när jag frågat om allt det jag känner och alla de symtom jag har kan heta något gemensamt.

Jag kan fortfarande gå, åka skidor och sjunga. Men inte så lång tid. Och om jag inte hade tron på Jesus att luta mig mot så hade det varit värre. Gud är god men livet är inte rättvist.
Jag försöker göra roliga saker. Bara vara där jag finner ro och kraft. Och ibland lyckas jag. Ibland. Då är dagen ett mirakel och glädjen stor. Jag vet. Att det finns där. Men just idag syns det lite dåligt.

Kram på er

Kärlek vinner

image

Citat från tidningen JUNIA

Vet inte hur många gånger jag har tagit det där steget. Men så länge jag är omsluten av kärlek, vilket jag känner att jag är, så är jag inte så rädd, för där det finns kärlek gör det inte lika ont att falla.

Familjen, vännerna och Jesus i hjärtat. De betyder så mycket. Och min egen kärlek till mig själv. Vad skulle det bli om jag inte tyckte om mig själv? Om vi inte kände kärlek till varandra? Om kärlek inte fanns? Hujedamej.

Jag vore ingenting om Du inte fanns, sjungs det i sången. Kärleken är. Jag har sett det. Att Kärlek vinner. Över rädslorna. Över känslorna i misslyckandet. Över hatet.

Men det innebär också en risk. Att älska är att ge. Öppna sig. Kliva ut. Gå på vattnet. Göra det man inte trodde va möjligt. Och bara lita på att det bär. För jag vet ju inte säkert att jag kommer att orka. Men jag tror. Tror på att den här vägen är rätt.

Ibland är det upp och ibland ner. Krokigt. Och trångt. Men fyllt av liv. Och ljus. Kärlekens väg. Den bär. Den är sann. Det enda garanti-beviset jag har är Guds Ande. Och Hans fullkomliga Kärlek.
Där hämtar jag kraft. Och mod. Till nya utmaningar.

Länk till bibeln.se Första Johannes brev 4:10-21
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att Han har älskat oss och sänt sin son,
…den fullkomliga kärleken, fördriver rädslan.

Väntans gula stjärneljus

Ljuset var rött
Gick genom en liten dörr
Trångt och hopkrympt
In i en tom skog
Grå och färglös berg-och-dalbana
Allt blev svart
Då tändes stjärnorna
De glittrande diamanterna i skyn
De ville säga någonting vackert
Jag kunde inte höra
Eller ville inte

Väntans gula ljus
Medan Gud höjer portarna
Vidgar dem
Till hoppets ängar
Nya tankar som gör nya frågor
Vilar och väntar
Som att kartan är borta
Gps:en är trasig
Bränslet slut
Väntar…
På Morgonstjärnans visshet

På grönt
På att få blomma ut
Väntar spänt
Och slappnar av
Det gör ont
När knoppar brister
Lyssnar för att kunna höra Orden
Tills portarna höjts
Och Gud säger
Nu kör vi
I full blom

Länk till bibeln.se Psaltaren 118 Herren är Gud. Han gav oss ljus.
Ordna er till procession, med kvistar i händerna,
ända till altarets horn!
Du är min Gud, jag vill tacka dig.
Min Gud, jag vill höja ditt lov.
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.

Psaltaren 24
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är då ärans konung?
Det är Herren, den väldige hjälten,
Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot,
han är ärans konung.

Saliga blandning av påsk

Typiskt.
Vaknar i värk och smärta.
Gårdagens härliga skoterutflykt till Bastanlia gör sig påmind.
Tar på mig skidorna.
Åker ifatt med skönheten.
Blåst och småregn emellanåt.
Plusgraderna gör snön som en soppa.
Molnen ligger tunga på hobben.
Några åker upp dit på skoter.
Det blåser hårt däruppe.
Människor vill dra sig undan en stund
Vila och vänskap
Solen var med
Och tjocka släkten
Minnesvärd och glad påsk
Bus, skratt och skoj
Utemat varje dag
Fiske och skotrar och godis

image

Påskafton inni Avan


image

Långfredag och solen skiner